Livslinjen forts...
Fortsätter min "resa genom livet"
Hösten 1973 gick jag upp i mellanstadiet och fick en fröken som betydde väldigt mycket för mig. Birgitta hette hon också, samma som min barnmorska inser jag nu... Hon var vikarie för den ordinarie lärarinnan, som var gravid, vilket varenda en av våra fröknar i lågstadiet hade varit allt eftersom. Tror vi hade nåt sorts dåligt rekord över hur många fröknar vi hann "avverka" under våra första år i skolan...
Birgitta var ung och förmodligen nyutbildad. Och hon var så vacker och så snäll. Jag älskade nog henne som människa tror jag. När vår rätta fröken - Marianne - kom tillbaka och Birgitta fick sluta va jag så ledsen.
1976 var det dags för ett stort kliv igen... In i tonåren och högstadiet. Minns första dagen i 7:an som både skrämmande, nervös och spännande. Hur skulle man hitta överallt?
Jag var duktig i skolan innan högstadiet. Det man kallar för "duktig", att ha lätt för att lära sig dom teoretiska ämnena... men jag kunde även dom praktiska, och gjorde som lärarna sa att jag skulle göra. 7:an fortsatte på den linjen också, fick betyg med 3st 3:or, 3st 4:or och 3sr 5:or, vilket ändå måste ses som ett hyfsat bra betyg.
Men av nån anledning ville jag inte vara "den duktiga" längre..
.
När vi började i åttonde klass var det som om jag hade bestämt mig... Nu vill jag inte längre.
Jag började skolka, vara jävlig på lektioner, uppkäftig mot lärare och drog med mig några av mina kompisar i det hela också. Lärarna förundrades nog. Vad hade hänt med "duktiga Katrin"?
Jag har försökt analysera den där tonårstjejen på senare år. Har förstått att den här tiden var nån form av "vändpunkt", "revolt" eller vad man nu ska kalla det för. I alla fall så hände nåt med den lilla tjej som var jag.
Jag håller mig inte kvar vid denna tid för länge nu, utan jag återkommer senare i texten till just min tonårstid, för den har nog påverkat mig rätt så mycket, tror jag. I alla fall så medförde så klart allt detta att mina betyg sjönk, och dom sjönk markant. Men det var som om jag inte brydde mig, inte just då...
Men när jag insåg i 9:an att om jag ska komma in på nåt gymnasium som jag vill gå, så måste jag läsa upp betygen. Och självklart... hur skulle jag orka med det? Så det gick som det gick. Jag fick upp betygen en del, men långt ifrån tillräckligt. Sista dagen på vårterminen 1979 gick jag ut från Hembergsskolan med ett kuvert i handen, som jag öppnade när jag kom hem.
Och jag lade mig på min säng, ensam, och grät.
Bilderna jag har valt att lägga in i texten är teckningar som jag hittat på google. så jag har lånat dom av vad jag tror tonårstejer som ritat sig själva eller hur det kan kännas. Jag känner igen mig i deras energi. Är så många känslor som far upp o ner hela tiden. Man vill vara både stor o liten samtidigt...
Och man vill egentligen fortsätta vara den där glada tjejen som man är därinne.
Men många gånger känns det som tjejen här nedanför istället...
